En av fem.
För 2,5 år sedan gick jag ner i en källare med en person som jag litade på, trodde att jag kände och som tydligen inte förstod vad ett "nej" betyder. Ja, både jag och han var något berusade. Ja, jag hade på mig mina nya jeans som var affärstighta. Ja, jag hade kanske gett ambivaleta signaler om vad jag ville skulle hända (men sa definitivt "nej" hela tiden!). Ja, han hade kanske psykiska problem och mådde dåligt. MEN det spelar ingen jävla roll! Vad man har för promillehalt i blodet, vilka kläder man har på sig, vad man än säger förutom "nej" och hur jävla dåligt våldtäktsmannen mår spelar ingen som helst roll för i slutändan. Ett sexuellt övergrepp är ett sexuellt övergrepp och det finns inga ursäkter eller bortförklaringar som rättfärdigar det.
Och några saker gör mig så himla himla HIMLA trött:
- Att jag i början trodde det var mitt eget fel ("jag var ju lite berusad jag hade ju tighta kläder jag lät ju honom kyssa mig jag följde ju med ner i källaren frivilligt jag gjorde ju inte motstånd när han tog av mig mina jeans jag slog klöste bet rev ju honom inte jag sa ju bara nej femtio gånger jag borde sagt det mer).
- Att det tog mig lång tid att kalla det jag blev utsatt för för en våldtäkt. Jag kallar det fortfarande ibland för "sexuellt utnyttjande" för att få det att låta mindre dramatiskt.
- Att jag skämdes och var rädd för att berätta för mina föräldrar.
- Att killen som våldtog mig inte förstod varför jag tog så illa upp. Och att det fick mig att själv tvivla på min upplevelse och mina känslor.
- Att jag drog tillbaka min polisanmälan för att inte förstöra hans liv och för att jag inte orkade med rättegång.
- Att det finns personer i min umgängeskrets som tycker att min polisanmälan var "onödig", att jag "överreagerade".
- Att det finns personer i min umgängeskrets som tvivlar på min berättelse om vad som hände.
- Att det finns personer i min umgängeskrets, som dessutom stod mig väldigt nära när övergreppet skedde, som fortfarande umgås och har kontakt med honom.
- Att för varje dag som går och ju mer jag läker så trivialiserar jag händelsen och tänker att "det var kanske inte så farligt ändå". Att "De kanske har rätt som säger att jag överreagerade".
- Att jag är långt ifrån den enda som varit med om sådana upplevelser - en av fem. DET ÄR SJUKT!
- Att våldtäktsmän frias i tingsrätter när de t.ex. stoppar upp glasflaskor i kvinnors underliv mot deras vilja.
- Att det finns folk som ifrågasätter kvinnor som upplevt övergrepps känslor och upplevelser.
- Att allt detta sker i Sverige som är "världens mest jämställda land", ett land där aborter inte görs med rostiga instrument och där kvinnor inte måste ha mäns tillåtelse att lämna hemmet. Och där en stor debattfråga på sistone varit "Har feminismen gått för långt?"....
Jag önskar NÄSTAN att alla som ifrågasätte patriarkatets existens, jämställdhetskampen och behovet av feminismen och en internationell kvinnodag går ner i en källare tillsammans med en person de trodde de kände och litade på, får alla sina "nej" ignorerade och bli våltagna. Men bara nästan, för ingen förtjänar den fruktansvärda förnedring som jag och en av fem av alla kvinnor i Sverige upplever någon gång i sitt liv.
Nästa helg, den 8 mars, är det internationella kvinnodagen. En av 365 dagar på ett år som är tillägnad att uppmärksamma kvinnors rättigheter. Jag ska till Uppsala på min coola vän Sandras event med temat sexuellt våld och samtycke. Runt om i Sverige anordnas det liknande, troligtvis svinhäftiga och viktiga event. Gör mig, var femte kvinna som blivit utsatt för sexuella övergrepp, alla kvinnor i hela världen och er själva en stor tjänst och gå till ett sådant event. Visa att vi inte tänker låta internationella kvinnodagen gå obemärkt förbi och visa att vi tycker det är viktigt att fortsätta kampen för jämställdhet, kvinnors rättigheter och möjligheten att få våra "nej" respekterade.
Ha en fantastisk 8 mars och ta hand om varandra! :)
